Idag like a pinsam dag...
Jag hade aldrig tänkt på hur mycket jag älskade Klara när hon var frisk. Men nu tänkte jag på henne hela tiden.
Jag är med Klara nästan varje dag nu.
Sitter bredvid henne när hon ligger blek i sängen och knappt kan andas, Skrattar med henne när jag berättar något roligt som hänt i skolan, jag äter mat med henne jag gör nästan allt med Klara nu för tiden. För ett halv år sedan så fick hon en Stroke, Helt sådär bara i Skolan, behövde åka ambulans, snabbt till sjukhuset, jag hade aldrig lagt märke till Klara förut, att hon vart så rar. Jag har bara ignorerat hennes samtal om vi kunde träffas vid Pizzerian bara sagt ”Nej, jag orkar typ inte” eller något liknande. Men när hon åkte där, bort från skolan i den vita bilen kändes det som om en rädsla växte i mig, Någon konstig oro. Bilder i hjärnan på Klara, helt blodig med krossade glasögon på sig och mycket värre saker! Stroken gjorde så hon tappade förståndet och talförmågan och har legat på sjukhus i snart 5 månader. Nu sitter jag med anteckningsblock och kamera, man kan nästan säga att det är än dagbok om Klara.
Långsamt så skriver jag i blocket:
”Idag mår Klara lite bättre, hon har gått lite med sina kryckor några steg sådära, sedan så ritade vi lite, jag berättade om skolan vi skrattade och hade jätte kul! Hon kommer nog bli frisk snart”
jag pickar pennan mot läppen och tittar på Klara som sover och skriver till.
”Hoppas jag”
Jag tar upp kameran och tar ett snabbt kort på henne, efter någon sekund kommer en bild ut ur kameran och jag klistrar in den snett och skriver dagens datum. Och skriver under:
”Klara hälsar”
Utan hon sagt det.
Jag smäller ihop den och tittar på Klara.
Hennes lockiga mörkbruna hår ligger utspritt över kudden, hennes glasögon, runda och stora ligger på det lilla bordet bredvid sängen och små snarkningar hörs från henne och hon andas - långsamt.
jag såg er på stinsen :D